När man blir mållös

I går var vi nere hos min älskade bror i Skåne-land och firade världens mysigaste 2-åring. Han är så underbar den lille parveln. Och det fina med Skåne är naturen kring den lilla byn de bor i Skåne-land. Vi gick en lång promenad med både hund och alla barn (ok...de är 3 stycken ...noggrant räknat )ner till deras sjö.
Så fantastiskt vackert det var i solnedgången med alla höstfärger.
 
 
Eftersom Sambon och jag haft det tufft en tid så var det ofantligt gott att komma iväg och bara andas lite. Artikeln om vår ängel skulle komma in under veckan, vilken dag hade vi inte riktigt pejl på, men på något sätt så när vi väl gjort intervjun med Catarina och allt var klart så var det som om hela kroppen bara föll ihop.
 
Sambon åkte idag på tjänsteresa till Estland och blir borta ett par dagar. Inte det minsta kul, men det får gå. Tur dock att vi har höstlov/läslov denna veckan så det blir att sova länge på morgonen, sen frukost och sedan någon härlig aktivitet med Hulliganen under dagen. Men den här eftermiddagen var verkligen välkommet break för oss båda. Hulliganen blir alltid eld och lågor när vi ska dit eftersom han då äntigen får träffa kusinena!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Skåne är fantastiskt!!
Och vakthunden var också med, även om han inte fick springa runt som en vettvilling bland stenarna som barnen gjorde.
 
Han fick snällt sitta och titta på medan de lekte och hoppade runt. 
 
Det är alltid lika underbart och fantastiskt att komma ner till dem.
 
I morse så kom sambon in med kaffe och visade att vår artikel var med i tidningen. Första reaktionen var OJ! HJÄLP! STOR! MITTUPPSLAG!!
Men så fin den blev. Och så nöjd jag är. Jag har fått så underbara mail och hälsningar både på fejjan och via sms. Det värmer i hjärtat förskräckligt mycket ska ni veta. Blir alldeles varm inombords och så ödmjuk över hur fantastiska vänner och människor det finns runt omkring mig. För er som inte har tidningen eller har läst den så kan ni klicka på bilden som jag tog,snodde alternativet lånade... på tidningens hemsida (och som även äger rättigheterna till den.) Då länkas ni direkt till artikeln.
 
Tack alla för de fina, omtänksamma och varma ord som jag( och sambon) fått! Jag har svårt att finna ord för hur tacksam jag är över det.
Tack alla underbara vänner!!
 
 
Att efter så många år kunna få ett kapitel till avslutat i livet betyder så mycket för mig. Inte för att jag nu kommer leva sorgfri utan för att jag äntligen får berätta min historia. Många förstår inte varför man inte orkar med ibland eller varför man är sjukskriven. Det är inte lätt att komma tillbaks efteråt. Allt är förändrat. Och även om vi inte lever i sorg dagligen så finns den där vid sidan om själva livet. Den knackar på dagligen, liksom sveper förbi. Men så ser jag det här miraklet och så blir jag lite helare.
 
och så bläddrar jag vidare och hitta detta (bild lånad utan lov..sorry).... En sån underbar unge till....
 
 
och så hittar jag lite till...
Fantastiska, underbara tonåringen (som jag egentligen borde byta alias på med tanke på att hon är en bit över 20 nu.) Och så blir mitt hjärta ännu mer helt.
Och så ploppar allt opp...hur galna, knasiga och framförallt roliga ungarna är...och hur galna de är i varandra trots att det skiljer så många år emellan äldsta och yngsta.....
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja...och sambon såklart. Som står ut med mig och mina ideér och som får ner mig på fötter när jag känner att allt håller på att rasa omkring mig.
 
 
 
Och hur oändligt mycket kärlek här finns
 
 
 
 
Då blir jag sådär varm i hela kroppen och ödmjuk över de tre galningarna vi har kvar här. Alla Våra mirakel.
Och plötsligt blir det så mycket lättar att orka med livet.
 
 
Ta´ta
 

Stalker

Är det så det kallas eller??

Sambon är på väg till Estland. Och mitt kontrollbehov veter tydligen inga gränser.

Återkommer

});