Kvällen igår...

En något taggad Hulligan klev in på arenan igår för att äntligen få se sina hjältar. Stod och väntade lääääänge vid spelargången för att se om han såg skymten av någon....
 
 
 
Två av bästa kompisarna var också på plats och det kikades mycket när dörren äntligen öppnades.
 
Men någon knock med hand vet jag inte om det vågades, det fick räcka med att med stoooora ögon se dem och att det faktiskt är dags snart för start i hockeyn igen. Och så efter en presentation av alla spelare så började träningen.
 
Vad Hulliganen inte visste då var att efter träningen så fick alla åka och spela lite med killarna på isen, vilket jag tror var tur för det hade han inte vågat om han fått reda på det innan. För honom var det ju stort att vara på träningen och titta hur proffsen gör.
 
Men eftersom de andra ungarna vågade sig ut så vågade han sig ut på isen iallafall. Om än stapplande och ordentligt nervös, så åkte han iallafall.
 
Och vilken lycka. Men i vanlig ordning infann sig tunghäftan när den störste av de stora kom fram och började prata. Efter flera månader av semester (världens längsta enligt Hulliganen) så fick man då äntligen se att han faktiskt fanns i samma stad.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
-Mamma...han sa att jag var duktig på att åka skridskor...även om jag inte är alls sådär superduktig Det kändes bra när han sa så. Att jag var duktig ändå. 
 
Tänk att få höra att man är ok från någon som är proffs. (I sonens ögon är han bland de bästa i Sverige) Och jag vet att det beror på att han känner att han är ok. Det ställs inte några krav på att han ska vara på ett visst sätt. Jag vet inte hur många gånger jag tackar denna människa för vad han har gjort för min Hulligan. Jag tror heller inte han förstår vad egentligen det är han har gjort. Om man nu får kalla det så. Han med två andra spelare visade sig i skolan och vad som resurser på skolan. Hulliganen vågade ty sig och började lyssna lite vid sidan om vad som försegick i ett, vad han tycker Hockeyproffs huvud. Han snappade upp att det var bra att kämpa och göra sitt bästa. Att det var ok att misslyckas men aldrig ok att känna sig misslyckad.  Att det var smart att vara modig. 
 
Att alla missar någon gång och att det går bättre nästa gång. Han duger som han är och att så länge han provar, misslyckas och testar igen är ok. Han behöver inte lyckas med en gång utan man testar och testar igen, om än på ett annat vis och se fall det går bättre,. Och jag som förälder tacka verkligen för det är evinnerligt svårt att nå fram med budskapet ensam. För det är ju faktiskt som Hulliganen så bra uttryckte det:
-Mamma. du kommer alltid tycka jag är bäst för du är min mamma. 
Och det är ju så. Jag ger honom både ris och ros för det han tar för sig. Men han kommer alltid vara bäst i mina ögon. 
I vilket fall som helst så har jag föstått på Hulliganen (som i vanliga fall har fullständig munlepra) att det det är som en tyst kommunikation dem emellan. Han behöver inte prata. Han behöver inte säga så mycket. Det räcker att han är där. I samma stad och så är allting bara bra. Urskön känsla även för mig som mamma att se hur sonen bara vågar en massa utan att känna sig avig. För att så länge han testar så är det ok. 
 
Och jag skulle kunna babbla på om detta hur länge som helst. Och skulle kunna ge skolan en rejäl skrapa...eller slå på mig själv som förälder för massvis med saker. Och jag skulle kunna höja de spelare jag träffar och pratar med till skyarna, men väljer att istället vara tacksam för det jag har och det jag får. De lyckas med något som jag har haft så svårt med under flera år. Jag väljer att ta emot "hjälpen" och se det som resurs istället för något negativt i min föräldrarroll. Och även om varken jag eller de förstår egentigen vad det är så fungerar det. Och det var ju det som är tanken.
 
Det enda Hulliganen ojjade sig för var att hjälten bytt nummer.
-TUR, att jag inte beställt tröjan ännu. Men jag måste pärla om en platta istället och jag vet i sjutton om det finns tillräckligt med röda och vita pärlor kvar.
 
 
Det var om gårdagen det. Idag står egentid på schemat. Ett par timmar hos Emine och jag blir som vanligt igen. Hulliganen röstade än en gång på troja-färger på mina naglar. Och jag velar i vanlig ordning.
 
På återseende
 
 
 
 
 

Kommentera här:

});