Gårdagen....Varning för bittert och magstarkt inlägg....

I går var det som sagt ishockey igen. Och Huliganen var så taggad. Så evinnerligt taggad. 

 

Men så gick det ju inte riktigt som han hade hoppats på och han blev bara ledsnare och ledsnare. Och så har han dessutom öron. Och på en 10-åring är de som SVAMPAR vad det gäller det mesta dumheter som kommer från bland annat vuxna. Jag tror filtret bildas senare och till stor hjälp också bildas genom att det finns vuxna runt omkring som talar om vad man får säga och vad man kanske vill säga men att man håller tyst om. Ja, min son får ibland stå i klacken. (med betoning på ibland) Ja, alla säger vi korkade saker och uttryck som kanske inte är de bästa när barn är närvarande och det är sådant som jag är väldigt noga med att berätta för sonen om han någon gång skulle uttrycka både elaka saker och fula ord till andra. Vuxna säger ibland saker som man kanske inte borde säga. Och bara för att vuxna uttrycker sig dumt betyder det inte alltid att det är rätt. Detta gäller såklart både vuxna och barn. För jag vet också att det helt enkelt inte går att skydda honom från sådant. Och ja, jag skulle kunna förbjuda honom på hockeyn och inte låta honom stå i klacken, men till vilken nytta gör det? Han får höra orden ändå och han får säkerligen höra hoten också. Det är med all säkerhet inte bara under hockeymatcherna som fula ord flödar från vuxna/ ungdomar och andra barn. DÄREMOT är det min förbannade skyldighet att tala om för min son när hans ordförråd går för långt.

 Och som sagt...när förlusten var ett faktum så visste besvikelsen inte några gränser för min inbitne trojasupporter. Han räknade upp hur många fel som helst på domaren och på Kristianstadspelaren han kunde (vilket såklart jag hörde dejavu från andra vuxna) och så säger ungen att Domaren borde få stryk och slog mot väggen. 

Då reagerade jag direkt. Jag grabbade tag i sonen och frågade vad i hela friden det var han säger. Sonen som då förstod vad munnen hade sagt blev tyst och så säger han att han tyckte domaren gjort fel, stod på motståndarnas sida och dömde bort mål som faktiskt var mål. Försöker medans vi går mot utgångarna förklara att det är ok att känna sig besviken och arg men att det ALDRIG är ok att hota med stryk. Och då lägger sig en äldre herre sig i vår diskussion och säger :

- Det är bra grabben. Det är klart att domar*** ska ha stryk! Alla skåningar borde få stryk för de är så JÄ**dumma i huvudet.

 

Och det är nu MITT filter som oftast bruka fungera helt plötsligt beslutar sig för totalt haveri. Jag frågade honom rent ut om han hade blivit tappad i stengolvet när han var liten. Han stod som ett frågetecken. Då sa jag att jag redan fått svaret på den frågan för det var det mest dummaste jag någonsin hade hört någon säga. Jag frågade honom (dum som jag var) om han tyckte det var det mest inteligenta att säga till en 10-åring och tala om för honom att det är ok med våld.

Då kom svaret:

-Ja, va fan han måste ju lära sig vad som är rätt i tid. 

Som tur väl var så blev jag så paff av det svaret att jag bara skakade på huvudet och fortsatte ut. Sonen däremot blev tyst någon minut efter detta. 

Här är det jag egentligen ville säga till dig i den stunden...

Håll i hatten för filtret har jag medvetet stängt av just nu och tillåter mig själv att sjunka lika lågt som du gjort.

 

Din satans hjefla idiot!!! Hur kan man bara säga en sådan sak till ett barn? Att det är ok att slå på andra??!! Det är tack vara sådana superpuckon som du som skapar mobbning, utfrysning, våld och elakheter runt om. 

Jag tackar min lyckliga stjärna att min son inte är omgiven av så lågt stående dumhuvuden som du. Tror du att det skulle hjälpa honom på något sätt att få hans favoritlag till vinst?! Hade det ändrat något i slutändan?! VAD I SÅ FALL!?!?! Vad hade stryk och hot om våld hjälpt laget eller Min son? Troligen hade det inte kommit något vettigt svar överhuvudtaget för det var det mest dummaste jag hört någonsin. Du sa till min son att det är ok att slå andra. Du sa till honom UTAN MIN TILLÅTELSE OCH VAD VÄRRE ÄR SÅ SA DU ATT JAG SOM FÖRÄLDER HADE FEL!!! Han fick höra att våld är rätta vägen! I hans öron hade du gett tillåtelse att det var ok och bra om han gav sig på andra!! En vuxen människa uttrycker hat till ett barn. Att det är ok att slå skåningar. Att det är ok att för att få som man vill så slår man tills man får det. 

Som tur är...så fattade min mycket intelligente son att det du sa var jättefel. Han ångrade sig mycket att han sagt att domaren skulle få stryk, men att han kände det så eftersom hans lag spelade sitt bästa och att de var värda att vinna och inte förlora. Och har de gjort sitt bästa så borde de vunnit ju. DE VAR VÄRDA VINST I HANS ÖGON!! FÖR I HANS ÖGON ÄR DE BÄST!!! BÄST!! Hör du det ditt miffo!!!

 Han var tvungen att hitta en skyldig till det som hänt och domaren var närmast till hands. Visst gnälldes det på laget också men han tyckte samtidigt att det borde inte varit förlust utan vinst. De spelade ju bra...även om många vuxna sa att de inte spelade bra och borde passat mer, åkt mer...räddat mer.. etc.etc. Och det är här som min 10-åring blev kluven. Jag kan tyvärr inte skydda honom mot allt som kommer från Vuxna, men däremot kan jag som förälder förklara följande när jag hör att han har samma språk.

Man kan inte vinna varje gång. Alla har sina dåliga dagar. Även om man gör sitt bästa och försöker så ibland är det inte tillräckligt och då får man ta nya tag och försöka igen. Det är ok att känna sig besviken, ledsen och till och med arg. Men det är aldrig ok att hota någon med våld. Det är verkligen något jag är så fast besluten att trycka in i benmärgen på min unge att slåss GÖR man inte. PUNKT!! Våld leder ingen vart!! Slag, glåpord, fula ord leder bara till att man blir både mindre som människa och visa sig totalt ointelligent. 

Hemma kan jag tala om för min son vad som är ok och vad som inte är ok. Jag är också lyckligt lottad som har andra vuxna runt om min son som delar min filosofi att man inte slåss och som också hjälper mig att tala om det för honom ifall de hör det från honom. VÅLD ÄR INTE OK.

Min son är också omgiven i skolan av några av dessa spelare.

 

 Här är min son med Jesper Eriksen. (som dagligen peppar min son genom att bara finnas på skolan)

 

 Sonen med Alexander Lindqvist-Hansen ( som alltid när de ses tar sig tid att lyssna och prata en stund)

 

 Sonen med största idolen Sebastian Benker. Där det räcker att han visar sig på skolan så är min son överlycklig...i smyg.. Han kan verka cool sonen min, men om man ser min sons tindrande ögon, ser man hur mycket han ser upp till denna spelare. Och han behöver inte göra något speciellt eller vara någon speciell. Han bara är och det räcker.

 

 VARJE DAG ger de honom en puff i rätt riktning. Som stöttar, lyfter och talar om för honom att han duger. När han deppar för missat matteprov eller lite för många fel är de där och talar om för honom att det är ok och att han säkert lyckas nästa gång. Jag är så lyckligt lottad som har min son bland vuxna både andra föräldrar, tränare, lärare och helt fantastiska Trojaspelare som hjälper mig som förälder att visa vad som är en bättre väg att välja. Jag kan inte vara på alla ställen samtidigt även om jag skulle vilja. Och jag har heller inte möjligheten att kontrollera vad han lär sig eller inte. Hans öron är som sagt som svampar när det gäller ALLT både bra och mindre bra saker och jag kan inte ställa det kravet på min 10 åring att han ska veta vad som är ok och inte ok. Mycket har han lärt sig men tyvärr inte allt och det är för mig inte så lustigt med tanke på att han enbart har snurrat 10 varv på jorden. 

Min lille kille ha tack vare en ny magisk lärare i skolan som har gett honom chansen att blomma ut och få känna att han det han gör duger. Tack vare extraläraren i skolan har han dessutom fått chansen att möta sina mindre bra egenskaper i skolan. (Han lider nämligen av syndromen jagkanintesittariktigtstill och jagharmunlepraväldigtofta.)  Och tack vare ett jättebra påhitt från läraren om ett schema som fylls i efter varje lektion med grönt, orange och rött beroende på hur man skött sig så har min myroibrallan kille gått från:

 

 

 

 

till:

 

 

(och det tog ett tag innan jag begrep varför tisdagar och onsdagar fungerade så bra redan från start på detta året.) Har man grönt en hel vecka så får man en överraskning och eftersom det såg ut så här förra veckan IGEN , så var den stora överraskningen denna gången att se Troja träna med en av bästa kompisarna i klassen. Och jag som mamma drog högsta vinsten i att vara den bästa mamman i världen. (TACK för det fantastiska påhittet Ulrika!) Eftersom det var en av de bästa dagarna i sonens liv blev det såklart en av de bästa dagarna även i mitt liv. Jag fick se den där överlycklige killen igen!! 

 Jag är sjukt stolt över min son som trots att han visste att våld inte lönar sig senare på kvällen och ändock erkände att det han sagt var jättedumt och att han skämdes jättemycket. Jag är också stolt som fan över ungen som begrep bättre än en vuxen på närmare 55 att det minsann inte lönar sig med att slåss. Han är dessutom så pass smart att han begriper att när det hettar till nere på isen och det startar gruff så är det inte för inte de har utvisningar. Det lönar sig inte att ta till knytnävarna. Jag hoppas verkligen att min son blir så pass smart och fortsätter lyssna på de som verkligen har något innanför pannbenet. Något som du uppenbarligen inte har. Att de vuxna som hjälper mig med min son och stöttar honom (och mig såklart) med att bli en bättre både vinnare och förlorare fortsätter att peppa och tala om för honom vad som är bra och vad som är mindre bra. Han ÄR en ruggigt dålig förlorare. JAG VET att det är ett av det värsta han vet.

Jag hatar att förlora, Mamma... HATAR HATAR HATAR...
 
 -Jag vill verkligen att de ska få vinna mamma!! Vill! Vill! Vill!!!
 Jag gillar se dem glada!! Då bir jag glad! 

Och när idolerna dessutom förlorar ja då är det inte lätt. De är ju bäst i hans ögon. Och vem gillar att förlora?! VEM?! Han måste lära sig det också. Det finns liksom inte någon som vinner hela tiden även om det är det man ösnkar. Och det är min uppgift som vuxen, som förälder att förklara för honom att det är ok att förlora om man i slutändan gjort vad man kunnat. Ibland stämmer det inte. Ibland är andra helt enkelt bättre. Det är en av livets jobbiga sidor. 

 

 

Fast det finns de gånger då allt stämmer och man vinner. Det är det som är livets goda sida. Och de är de gångerna man ska ta till sig och komma ihåg. 

 

Nu kör jag igång mitt filter igen. Och tacka de som orkat läsa ända hit. 

Min hjärna och jag tackar för att jag trots att tappar fattningen helt ibland, hittar tillbaks till en bättre väg och att jag faktiskt har en av de smartaste ungarna i världen. 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Over and out!

Förbannad

Jag hade skrivit ett skitlångt inlägg om hur bitterfi** i mig kom fram på hockeyn ikväll.  Men eftersom den här skitappen kraschade så får jag skriva nytt när jag sovit.


God natt...

Eller nått

Nytt mission, joggingrunda och ömma världsdelar.

På väg till skolan:
 
-Mamma...kan du åka skridskor? Jag har aldrig sett dig åka skridskor.
-Eh...nej det kan jag nog inte.
-Har du inte åkt skridskor då, i skola du vet? Fanns det änns skridskor då?
-Jag är inte född på 1200-talet, hjärtat. Ja, vi åkte skridskor i skolan och ibland på fritiden. Men nej..jag var väl inte någon lysande åkare precis.
-Men du tog dig fram?
-Om du menar stappla ut och krypa in så ja...fram kom jag. Jag brukade mest bara stå på skridskorna.
- Men mamma då ska jag lära dig. Krypa är inte åka. Inte stå heller, men det är en bra början. Det får bli mitt nya mission. Du kommer kunna åka fortare än fortast när vi är klara.
 
 
Så om ni nu ser en stackars människa på Arenan och som försöker åka skridskor så låt henne liksom bara glida förbi. Troligen har Hulliganen puttat fart från ena sidan av rinken och hoppas att sarjen på andra sidan tar emot henne. Jag betvivlar starkt att orden Fort och Malin kan kombineras under de förhållandena dock.

Jag har också en svag aning om att det kanske inte blir helt lätt det här. Jag kanske borde goggla på hur man tar sig från A till B på is. Eller ?
 
I vilket fall som helst så är jag än så länge kvar på marknivå och ingen is under fötterna. Löprundan idag var tung. 
 
 
Det kändes som om det mesta skulle falla bort och lämna mig. Fast å andra sidan kanske det inte hade varit dumt. Då hade det kanske varit lättare att komma framåt. Just nu blev jag skitsur för att det just inte hände . (och att världsdelen har träningsverk.) 
nej...jag ser inte så glad ut egentligen under mina rundor. Begriper
inte varför jag ler. Men det kan ju har och göra med att jag precis har
startat och inte är ett ont anande hur den närmsta 45 min kommer kännas.
 
Efteråt låg jag på köksgolvet och kände mig lagom död. Om det nu finns något sådant. Vad vet jag.
 
Så det var min förmiddag det. 
 
Och....
Sak jag upptäckte nyss: Att man kan gilla blogginläggen genom att klicka på det lilla hjärtat längst ner.
 
Bara så ni vet.


 Adjö
});