Funderat fram och tillbaka länge...

och kommit fram till följande... Det är dags att säga ifrån....
 
 
Jag har inte längre tålamod till vissa saker. Inte för att jag har blivit arrogant utan helt enkelt för att jag har nått en punkt i livet där jag inte längre vill slösa tid på de som misshagar eller som gör mig illa. Det räcker liksom nu. Jag har inte någon tålamod  kvar till  överdriven kritik eller onödiga krav på några sätt. Jag vill själv sätta kraven på vad jag vill göra och vad jag vill åstakomma i livet. Jag lovar. Jag kan göra det valet själv. Livet har gett mig en hel del att gå igenom, men jag gör det inte utan en fight. Jag tar mina uppförsbackar med mod och målmedvetenhet och jag har inte något behov varken att hashtagga eller skriva om missöden. Jag vet. Det räcker.  MEN! Jag ser inte ner på de som skriver om vad de går igenom, Det kan för deras del vara endel av läkeprocessen. Men för mig har det aldrig varit så och kommer troligen inte bli så heller. Så med andra ord så kommer jag inte ta upp det. Sluta vara på mig om det. Jag vill gå vidare. Se framåt. Kämpa vidare och inte ge efter för vad som hände. Jag är bara intresserad för vad som händer! Jag tar fullt ansvarar för vad som sker i mitt liv och vad jag gör för val står för mig. Vad det gäller andra människor tar jag inte något ansvar för vad/hur eller om de väljer leva sitt liv. Det gäller alla. Jag gör mig därför fri från ansvar när det gäller alla utom sonen jag har. Men han är en del av mig. Vi är sammanlänkade på ett större sätt än jag kan förklara. Dessutom är han långt ifrån myndig. Vilket jag också lägger stor vikt vid. Om du vill vara vuxen och bli behandlad som vúxen så ser då till att bli det. Och jag vägra omyndigföklara någon som är äldre en 18. Jag har inte längre rätt till att bestämma vad de ska göra och hur de ska välja. Besluten få de ta själva och stå för vad det valt.
 
 
Jag är inte på långa vägar någon perfekt förälder. MEN...jag försöker vara så bra jag bara kan. Ja, jag låter Hulliganen vara uppe sent på hockeykvällarna. Ja, jag har hans favoritlag/favoritspelare som morot för bra resultat i skolan. Ja, han får spela vissa spel på datorn/xboxet som det står att det är högre åldersgräns på. (som förvisso är en REKOMENDATION) 
Ja, jag har tidsgränser när det gäller spelande, padd-tider,mobiltider och datatider. Ja, han har begränsad framkomlighet vad det gäller cykling på sta´n, till kompisar och så vidare. Han har även tider som han ska passa ifall han är ute. Ja, hans ska smaka maten som bjuds, inte viffta bort den som inte god utan att först testat. 
 
Varför? Hockeyn är jag trött på att försvara. Oavsett vad som sagts där så har jag sett resultatet av att ha någon som tror, hoppas och att ge någon självkänslan av att kunna. Kalla det istället förebild. Och det ger en kick för att bli bättre, starkare, lära sig nytt och kunna mera. För mig är det en gåva som jag tacksamt och med stor respekt tar emot. I detta fallet är jag förälder och inte en idol. Förebild kan jag bli på annat sätt och förhoppningen är att jag blir det när ungen blir större. Någon idol tror jag inte att jag blir någonsin och det är inte något jag siktar på hos Hulliganen heller. Och det är ett av hans största intresse. En miljö han känner sig bra och omtyckt i. Sköter hans skolan och gör det han ska...både före, under och efter matcherna så är det något han får gå på. Han hade liksom inte haft /köpt 3 tröjor med nummer och namn på om han inte visste att han har ett uppdrag att sköta och vill han nå dit så krävs det viss engagemang. 
 
 
Spelandet är högst kontrolerande från både mitt och barnets fars sida. Vi är inte sämre föräldrar för att vi låter honom spela vissa spel eller ha vissa appar instalerade på padd och mobil. Vi kontrolerar allt och har acess till alla hans tekniska underverk med lösenord och hela konkarongen. Där han befinner sig, befinner vi oss också. Och detta är inte någon hemlighet för sonen. Sonen vet att vi kollar vad han tittar på. Vad han spelar och vad han skriver på nätet. För mig är det A och O. Vad andra tycker och tänker få stå för dem och deras barn.  Och vi har databiljett här hemma som ger honom viss tid vid de tekniska underverken NÄR skolarbetet är avslutat, när han har ordnat med träningen och gjort de få sysslor vi ålägger honom här hemma. Så hoppa inte på mig med meningar som:
-Vad är du för förälder som låter din son spela....blablabla.
Vi har så god koll på barnet som det går.
 
Resten går jag inte änns in på eftersom jag tycker att de säger sig självt. Han ska inte ränna på stan...ÄN....han cyklar/ gå redan till kompisar, men ber ofta oss att ge lift dit. Bekvämliget? vet ej, men vi gör det gärna. Och äter gör han det mesta eftersom han redan som liten bara fick maten. Gillade han det inte så bytte vi ut det. Vi berättade inte vad det var han åt utan åt han det så åt han. Åt han inte utan inte gillade det, så fick han något annat istället. Eller så fick han peta bort det efter att han smakat. Alla kan inte gilla allt. Men smaka kan alla. 
Hur ska man annars veta  att man inte tycker om det? Och där kom jag på att jag gick in på det trots allt. Hoppsansa...
Vad har jag misslyckats med som förälder då?`Det är så mycket! Skulle jag göra en lista skulle inte en hjeffel orka läsa allt. Jag lät honom välja själv mellan vänster och höger hand. Jag satte aldrig pennan i handen på honom vilket gjorde att han ett tag kunde växla hej vilt mellan vänster och höger. Vilket gjorde att hans hanstil inte blev till belåtenhet och att det tog ett tag innan vissa bokstäver hamnade på rätt håll...det vill säga inte spegelvända. Men han kunde skriva när han var 6 och ljudade fram en hel del ord när han läste.  Han kämpar fortfarande med det där med att skriva. Dessutom så var jag dum nog att låta honom hålla pennan som han ville. I båda händerna. Det har lett till att han har ett synnerligen speciellt sätt att hålla pennan. Fast ser jag till resten av släkten så finns det fler som håller pennan åthefflette fel enligt praxis. Det inkluderar undertecknad.
 
Han hade världens mysigaste tix som liten. Han vifftar så fruktansvärt mycket på tårna och kniper med händerna när han är exalterad eller tycker något är spännande och roligt. Jag lät honom göra det. Och hoppades att andra vuxna skulle strunta i det och låta honom vara. Det hände ju inte såklart. Så ungen skäms otroligt mycket för detta istället. Det sker i smyg. Under bänken eller när han vet att inte någon lägger märke till det.  Men bara där han vet att det skulle kunna betyda något och där andra kan reta honom för det. På platser där han kan vara sig själv...är han sig själv. Och till 100%. Och det är med vuxna som han vet också inte påpekar vad det är han gör eller ser det som något negativt eller konstigt. Jag fick skäll på 6 årskontrollen då jag inte lärt honom klippa med sax ordentligt. Vad de inte lyssnade på var att han inte kunde bestämma sig för höger eller vänster hand. Jag ville inte han klippte sig i fingrarna utan hade en barnsax med både vänster och högerfattning. Och jag var som sagt fast besluten på att han minsann skulle få välja den handen som kändes bäst.  Fel tydligen, men så gjorde jag. Han fick sin första mobil vid 5 års ålder. Men den gick inte att ringa på och det enda som fanns var några spel. Men han kände sig jättestor och jätteviktigt när han fick den. Han satt vid datorn innan han kunde gå höll jag på att säga, men det var inte riktigt sant. Men han var väldans tidig med dataspelandet och Youtubetittandet. Fel? Både jag och nej.  Han har alltid varit tekniskt intresserad och ofantligt sportintresserad. Som skitliten satt han ofta och tittade på hockeymatcher och refererade dem som sportkomentator. Vilket han gör fortfarande när han är ensam och spelat in sina förebilder när de spelar. Jag låter honom helt och fullt gå upp i sina idoler och lära sig ALLT om dem. Och jag låter honom lära mig när han lärt sig. Detta kanske ses som onödigt vetande. Svar ja. Men det är hans intresse att veta. Han vill veta hur många matcher de spelat. Hur många poäng de gjort. Vilka lag det spelat i och varför de spelar som de gör. Då har vi något till gemensamt. Fel? Ja. Kanske. Det tolkas som något helt annat. (vilket gör mig skitsur).
Det gjorde att jag helt och fullt tror att han kommer arbeta som komentator i antingen radio eller Tv. Och väljer han det så får han väl göra det då. Antagligen också heltokigt val av mig som förälder. 
 
Men nu skulle det ju inte handla om Hulliganen utan om mig. 
 
Jag har tappat viljan att behaga dem som ändå inte gillar mig eller att älska dem som inte älskar mig, höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig, och att le till dem som inte vill le tillbaks. Jag spenderar inte längre en minut till på dem som ljuger och manipulerar. Jag anpassar mig inte heller längre till skvaller. Det går inte lägre. Inom vänskap tycker jag inte om svek och brist på lojalitet. Om jag säger något i förtroende vill jag inte höra det från någon helt annan som har hört det från någon som i sin tur har hört det från en helt annan människa. Djungeltelegrafen fungerar jättebra och det är såååå beklagligt ibland. Jag berättar saker i förtroende för att jag har litat på att vänskapen är genuin och sann. Mina val kan tyckas fel, men för mig är det för tillfället bästa valet. Jag väljer det som är bäst för mig och jag tycker inte kritiken är berättigad eftersom det handlar om mina val. Jag gör oftast aldrig något utan att först noga väga för och nackdelar. Jag ger också sällan upp. Jag måste testa flera olika sätt innan jag ser mig om efter annat alternativ. Mitt sätt är inte att kasta in handuken förrän jag inte ser någon annan utväg. Eller iallfall välja det som gör minst ont. Ibland har man bara ett val.  Det som gynnar mig mest. Hädanefter kommer jag bli ännu mer försiktig. Det värsta är att även om skitsnack sårar mig så är det inte bara mig det drabbar. Och när det går ut över den/de som betyder mest i livet, ja, då säger jag ENOUGH! När jag säger att jag berättar något i förtroende så är det för att jag litar på att jag får är vänskap. Lojalitet. Tystnadsplikt, men också  åsikt om vad du tycker och tänker. Man behöver inte gilla mitt val. Man behöver inte änns acceptera dem. Men man kan respektera dem och hålla dem för sig sjäv. Inte dela dem med 10 andra som man säger till att inte tala om det för någon, för vet ni vad. De gör de.
Ett bra talesätt som håller är : Att tala är silver. Tiga är guld. 
 
Just nu unviker vi konfrontation. Vi tiger och försöker acceptera fakta. Jag går åt höger. Du åt vänster eller vissevärsa. Jag sitter kvar. Du går. Jag går. Du sitter kvar. Men vi vet vad det kommer att landa i slutändan. Det är oundvikligt och vi vet det båda. Fast vi låtsas inte om att det går åt det hållet även om vi inte är redo för det någon av oss. Vi ser varandra men vi låtsas inte om som om vi ser. Men vi ser i smyg. Tassar som tomtar till en het gröt. Ett resultat som är så enerverande och jobbigt att leva med men ack så nödvändigt just nu.
 
Jag har svårt att komma överens med dem som inte kan ge förtroende,  komplimang eller uppmuntran. Livet ger mig tillräckligt med kritik ändå.  Alla behöver stöd och en klapp på axeln. Jag har valt en kringelikrokig väg har jag fått höra. En med massa bollar i luften. Med försäljning av olika skönhetsprodukter till att bli coach för
 
bättre hälsa för andra. Det sistnämda  som jag brunnit för i flera år eftersom jag själv slagits med dalande hälsa och välmående. Skönhetsprodukterna är något jag ville testa på och se fall jag kunde få igång något. Det bör dock tilläggas att jag är inte 18 och kan lansera produkterna som läppförstorare, åldersänkande, babyhudsyndrom, eller mirakelkurer mot ålderdom. Det är sådant tanter i min ålder vill ha, men inte vågar visa att de vill köpa för att det anses barnsligt, tarvligt, ungdomligt och inte vuxet. Så låt mig sälja mina varor som jag vill och sluta tracka ner på mina köpare eller mitt sätt att marknadsföra mig. Jag valde att säga upp mig från fast arbete för att nå andra mål och inte bli fast i ett negativt tänkande bland arga Börje och tjuriga Britta utan byta ut det mot glada Sture och pigga Fia. Jag spelar högt men har några få som står på min sida och hejjar på mig. Just nu är ni 5 till antalet. Och ni 5 vet vilka ni är i högsta grad. I synnerhet Kalle som låter mig just nu gå bananas fullständigt och testa allt ifrån coaching, säljare, biljettjej på hockeymatcherna, ägare till IPO-vovve ner till bloggbrud. Han tycker säkert jag är helknäpp. Men han låter mig testa och det är jag evinnerligt tacksam för. 
 
Och på toppen av allt så har jag inte något tålamod till någon som inte förtjänar mitt tålamod. Varför ska jag ha det? Jag är gjord för visst tålamod känner jag. Men bara ett visst tålamod. Jag har inte tid för det heller. Jag lever här och nu. Inte då och sen. NU! Jag vill vidare nu. Jag vill lära mig nu. Jag vill utforska och testa nu. Även om det regnar som fasen ute. Maten som jag hade funderingar på att fixa blir inte av. Hulliganen ska hämtas om en timme. Vakthunden har inte varit ute på någon timme. Kaffet är kallt och hjärnan har flytt till en annan kontinent. Eller i allafall kopplat ur. 
 
Och nu när jag har skrivit ner allt vad jag står här på jorden så slår det mig att
1. Det blev ett jättelångt inlägg om egentligen allting.
2. Jag undrar om det betyder att jag faktiskt kan skriva och vet vad jag  står.
3. Vem som kommer att bli skitsur och vem som kommer att gilla mitt inlägg.
4. Vad i hefflette jag ska äta till middag?
 
Och det är för sådan här lappar från små underbara varelser som jag tar mig igenom livet. Den påminner mig dagligen om att vi alla gör så gott vi kan och det är bra nog.  
 
Bättre kärleksförklaring kan man inte få från en 10-åring som inte är ens egen. Även om vi fortfarande har delade meningar om det där med raggabil. Jag försöker enträget förklara att jag kör inte någon raggabil. Det är en pärla. En liten vit pärla som fungerar alldeles förträffligt. Lappen hänger som en uppmuntran vid mitt kontor så jag ser den varje dag ihop med två kort som påminner mig om min älskade Hulligans absolut bästa minnen som gör mig lycklig i hela roten.
Men vilka de korten är får ni gissa er till. Det kan bli ett hjefla liv senni. 
 
Nu måste jag fan ta något att äta innan jag dör av hunger.
 
Adjö
 
 
 

Kommentera här:

});