En vakthund gästbloggar 2018. Del 1

Ameh Hallå!
 
Det är jag igen. Tänkte det var dags för en liten uppdatering från mig eftersom mattes inlägg är såååååå sömnigt tråkiga. Det finns massor av roligheter att skriva om som har hänt mig sedan sist jag snodde bloggen från matte. Hon sitter just nu och bråkar med någon i den där saken man pratar i. Hon ser ut som hon skulle kunna ge personen ifråga en rejäl tackling iallfall, så sådär glad är hon inte. Och hon har skrynklat ihop hela pannan så han eller hon i andra änden ska vara glada för att de inte ser henne. För att vara så kort så kan hon se lovligt förbannad ut faktiskt. 
Hur som...
I somras flyttade gamlingarna ut långt attans i tassemarkena. Där fanns HUR mycket mark att springa på och dessutom en stor sjö som man kunde bada i. Matte utökade mitt område att leta godisbitar i vilket gör att ibland är det ett rent hefflette att hitta, men hittintills har jag lyckats. Svårast var det i tassemarkena. Det finns hur många andra vovvar som helst runt där. Så det är svårt att skilja på alla lukter jag känner. Och ofta när jag är ute och går råkar vi på sånna hära djur...
De är skitstora, luktar jättekonstigt och ser allmänt korkade ut, så jag vågar inte mig på att gå närmare. Och de verkar inte så intresserade av mig heller . De luffsar oftast på annat håll...och gör de inte det ser jag till att vända håll. De verkar lite väl opålitliga.
Jag är ju inte den som backar undan annars, men de där ser inte alls snälla ut. 
 
Något som jag däremot inte backar på är att bada i sjön. Även om matte skriker sig hes eftersom hon inte alls tycker det är en bra idé att bada för mig. Ni skulle se hur galen hon blev när jag tog ett skutt ut från bryggan för att leka med lillhusse som redan hade hoppat från kanten.
Jag var nära på att dränka både mig själv och Hulliganen, men tillslut kom jag iallfall upp...fast inte från där jag hoppade i. Jag fick plaska och sparka hur länge som helst tills jag nådde något att ställa tassarna på.Jag var helt schlutt när jag väl fick fast mark under trampdynorna. Och hjefla vad blöt jag blev. Jag försökte ruska av mig allt vatten vilket gjorde matte ännu argare för tydligen råkade jag stå nära henne i samma veva som jag satte spinn på pälsen. Lillhusse skrattade så han kiknade och bluddrade något om hund...inte kan simma...sjunker som sten...och så garvade han ännu mer.  Matte gormade som om hon hade eld i peruken och bannade mig hela tiden. Gammelhusse bannade matte som frågade varför hon lät mig hoppa och matte flaxade med armarna och undrade varför hon var tre skitar hög och väger flugvikt EFTERSOM gammelhusse trodde att det skulle stoppa en hund på 45 kg när han väl bestämt sig för att hoppa i plurret. 
Ja, ni skulle se vilken cirkus det var. 
Iallfall så har jag åkt den där saken de kallar bil en faslig massa under hösten och vintern. Dels ut till tassemarkena, men även lämnat hulliganen, jobbat på kontoret med storhusse. Och jag har gillat åka bil. Alltid. Men inte längre. Storhusse har bytt bil. Den är inte alls kulig. Den är obekväm. Mattes bil är inte heller rolig längre. Och det är inte mitt fel utan mattes fel. En morgon när vi skulle lämna Hulliganen på det där stället där det finns lättemånga som är lika långa som honom och som leker en fasligt massa med bollar, de springer runt och leker och så kommer de fram och vill klappa mig. Ja, ni vet...skola eller vad det nu hette. Iallfall. 
Vi skulle dit och jag mådde sådär. Magen höll på hela tiden och kurra och morra åt mig. Jag kände inte alls för att äta utan kände mig sådär vissen...som ni vet matte ser ut ibland när hennes mage krånglar. Fast så illa kanske det inte var med mig, men jag kände att jag var inte alls på gång. Jag försökte att stå bakom bilen för att få lite frisk luft och kanske få det där som var på väg upp i halsen ner igen... Men matte kan vara så hjefla envis. Så när hon stampar till i marken rejält och säger bestämt " Ozzy HIT" med en såndär komandoröst..så vågade jag fanken inte trotsa henne utan hoppade in i bilen trots att det kändes som om jag skulle bli sådär...ja, ni vet....
 
Och jag hann inte mer än in i bilen och matte han stänga dörren (utan att klämma svansen i dörren tack och lov) förren det bara ramlade ut och över sidan där matte precis satt sig. Fast hon blev inte arg som jag trodde utan hon flög ut och öppnade min dörr igen och bad mig hoppa ut. Det gjorde jag gärna, för jag visste att det skulle komma mer så jag ställde mig på gräset istället. GUUUUUD så äckligt det är att må så! Men efter en liten stund kändes det ok igen...men jag ville inte åka i bilen. Tänk om det där som inte ville vara kvar i min mage kom tillbaks och ville hoppa ut igen.... Så nu vill jag helst inte åka i bilen alls. Det känns som om det som ville ut hoppade ut för att det ville vara i bilen. Och då vill fan inte jag vara där. 
Nu bråkar jag med matte VARJE gång vi ska någonstans...och ni vet ju hur vansinnigt arg hon kan bli och hur envis hon kan vara om hon vill. Jag stretar emot varenda gång hon säger 
-Ska vi åka bilen??
Precis som om jag inte fattar vad bil är. Och hon tror på allvar efter det att jag ska viffta på svansen och se överlycklig ut när hon vill vi ska åka. Nej, usch och fy...då får hon allt tänka om eller övertala mig om att det inte kommer att hända igen. Men det där har matte inte fattat ännu. Hon är skitsmart ofast...men i det här fallet är hon ruggigt korkad...
 
Matte och jag har något som hon kallar vovvevård nästan dagligen. DET är kanon! En timmes bara massa mys. Fixar tassar...gnor i öronen....borstar pälsen... Det är hur skönt som helst. 
 
 
Så här nöjd ser man ut då. Det är nästan det bästa jag vet. Förutom när vi leker och letar efter saker. Fast en sak som jag inte kan förstå är den där nya maten de ska försöka få i mig. Först trodde jag att de blandat i någon som de brukar...köttbullar...skinka...OST...leverpastej...men när jag ätit några gånger så märkte jag att det var minsann inte alls som det brukar...och jag fick inte något extra i skålen heller...så jag matvägrade för jag tycker det smakade peck. Och här kom vi på kant med varandra jag och matte igen... fifan sådan envis kä***ing...Förlåt ordvalet men i detta fallet blev hon det. Hon vägrade ge mig något. HUR mycket jag än tiggde...hur mycket jag än satt fint och tittade sådär bedjande som bara vi snygga vovvar kan...
 
Men hon gav sig inte....
Inga ostbitar....inte någon köttbulle och framför allt så sa hon till lillhusse att han fick sluta dela med sig av sin mat. Det var nästan så jag blev allmänt butter på henne. Hur snällt är det på en skala?! Men jag och lillhusse gick in en hemlig pakt.... jag får när inte matte ser...och jag norpar en kant eller två på lillhusses frukostmacka om han inte är uppmärksam. På det sättet står jag ut med den där maten hon ger mig och hon har inte ont av att jag äter i smyg. Det tant inte vet...har tant inte ont av.
Jag har också hittat något som är riktigt roligt att bita sönder... Det här...
 
De är sååå goa att tugga på, ni fattar inte!! Problemet är bara att lillhusse ser ut så här varje gång jag äntligen lyckas få tag i dem...
Och så skriker han på matte...skvallerbyttan. Jag vill ju också ha sådana. Han har jättemånga, men de får man tydligen inte leka med för de ska vara på väggen. För han har fått dom säger han och de är värdefulla och man ska inte spela med endel och att jag inte fattar vilken man får spela med eller inte. Denna var tydligen ett stort NO!NO på...Matte hade missat att limma fast den på den där stora vita saken som hänger i Lillhusses rum...
 
och jag hittade den en dag när jag hade tråkigt. Trodde vi kunde leka.....men det var jag ensam om. Oh...hjeffla så arg Hulliganen blev. Han till och med nöp mig i örat. Det gjorde skitont så jag släppte den där svarta runda saken. Han kan vara riktigt ego ibland. Bara ha saker för sig själv och inte dela med sig alls...det är skittråkigt. 
Hur i hela friden skulle jag veta vilken jag får bita sönder och leka med och inte. Fast en sak som jag får använda för hulliganen är den där fotbollen..
Den har vi jätteroligt med. Då är han jättesnäll och busar med mig jättemycket. Vilket vi gör ganska ofta faktiskt. Det är inte ofta han är arg min lillhusse....och de gånger han blir det...är det troligen befogat. Han är klipsk den där grabbe.
 
Och jag har egentligen 1000 saker till jag skulle kunna berätta om hur jag håller på att reta gallfebern på de flesta. Men nu känner jag att det får räcka för denna gången. Matte har skällt färdigt på den hon pratade med i den där meckanicken och troligen säger hon snart att vi ska åka bil också. 
Hon lär sig aldrig vem som bestämmer här. 
Så tack och hej....
 
Leverpastej!!
 
 
 
 

Kommentera här: